Mekanismen för mantelkonvektion och tektonisk plattrörelse

Radioaktivt sönderfall i jordens kärna genererar intensiv termisk energi.
Denna värme överförs till manteln, särskilt astenosfären, vilket gör att berget blir halvflytande och formbart.
Uppvärmt mantelmaterial expanderar, blir mindre tätt och stiger mot jordens yta i en process som kallas upwelling.
När den stigande magman når basen av litosfären, tvingas den att röra sig horisontellt innan den svalnar.
Det horisontella flödet av detta material utövar friktionskraft på undersidan av de tektoniska plattorna och drar dem med sig.
Svalare, tätare material sjunker så småningom tillbaka mot kärnan och fullbordar en kontinuerlig cirkulär bana som kallas en konvektionscell.

Jämförelse av tektoniska drivkrafter

Drivkraft	Primär fysisk åtgärd	Påverkan på plattans hastighet
Basal Drag	Friktion mellan den strömmande astenosfären och litosfären.	Variabel; beror på mantelns flödeshastighet.
Slab Pull	Gravitationen drar kalla, täta subducerande plattor in i manteln.	Hög; anses vara den dominerande kraften i plattans rörelse.
Ridge Push	Glidande plattor med gravitation nedför sluttningarna av åsar i mitten av havet.	Moderat; förekommer vid divergerande plattgränser.

Uppvärmning: Kärnan värmer det nedre mantelmaterialet, vilket minskar dess densitet.
Uppstigning: Det flytande materialet stiger genom manteln mot skorpan.
Sidoförskjutning: Materialet sprider sig under litosfären och flyttar plattorna genom friktion.
Kylning: Termisk energi går förlorad till skorpan och materialet blir tätare.
Nedstigning: Tyngdkraften drar tillbaka det kylda materialet mot kärnan för att återuppvärmas.

Konvektionsceller fungerar som ett transportband och transporterar plattor över jordens yta under miljontals år.
Stigande strömmar motsvarar vanligtvis divergerande gränser där ny skorpa bildas.
Sjunkande strömmar är förknippade med konvergerande gränser där gammal skorpa återvinns till manteln.
Rörelsehastigheten är i allmänhet långsam, ofta mätt i centimeter per år.